Moderaterna under Kristersson gick ut hårt, nu skulle det stramas åt, det skulle bli ordning och reda. Det ena efter det andra SD-förslaget lades fram, plötsligt hade rasism blivit realpolitik. Alliansen skulle rädda Sverige.
”Vi har haft en ogenomtänkt migrationspolitik i Sverige i decennier” säger Ulf Kristersson till SR Ekot. Kom han på det nu? Varenda människa med huvudet på skaft har ju, sen 80-talet, kunnat se vart det barkat. Trots ett allt mer splittrat samhälle över tid har politikerna bara kört på som om inget hänt. Det gick väl bra så länge som ”de” höll sig i förorterna, borta från oss andra. Då slapp folk ”se skiten”. Idag kan ingen längre undgå att se misären och efter flera år av förnekelse, mörkande och rena lögner i media har det idag, med några undantag, svängt – konsekvenserna av decenniers massiva bidragsinvandring av främmande kulturer syns varje dag i media, i form av nyheter om skjutningar, bränder, gruppvåldtäkter och så vidare.
Sakta men säkert har de andra partierna svängt och insett, men aldrig erkänt, att SD haft rätt hela tiden. Undantag finns, som liberalerna, vänsterpartiet och inte minst centerpartiet och miljöpartiet – de har fortfarande inte förstått vidden av den politik de förespråkar, de har missat att göra en riktit konsekvensanalys. Det konstaterade också Riksrevisionen i november förra året; konsekvensanalys saknades för migrationspolitiken.
Moderaterna gick vidare utan partiledaren vars uppgång och fall kommer att gå till historien, från hyllad till glömd – allt för att han helt tappade huvudet. Jag talar förstås om Fredrik Reinfeldt, mannen som hatade SD och hellre gav miljöpartiet makten (överenskommelsen 2011) över migrationspolitiken och förstöra landet än att använda sunt förnuft. Signalerna som spreds över världen kunde inte misstolkas: ”Kom till Sverige, det spelar ingen roll om ni får avslag på er asylansökan, i vårt land kan ni stanna illegalt och ändå ta del av vår välfärd”. Det var startskottet för ett asylkaos som nådde sin kulmen hösten 2015. Effekterna av invandringen de sista åren har vi ännu inte sett – otryggheten i dagens samhälle är effekter av tidigare års oansvarig invandringspolitik – både höger och vänster i Sverige har skuld i denna utveckling.
Anna Kinberg Batra tog över ett söndertrasat parti då Reinfeldt lämnade det sjunkande skeppet efter valförlusten 2014, moderaterna hade länge varit toppstyrt och ingen vågade säga något om den vansinniga politik som bedrevs under Reinfeldt. Tobias Billström försökte 2013 att prata om volymer på bidragsinvandringen men han tystades snabbt ner, efter det vågade ingen moderat längre ställa sig upp och ta ton, man spelade med i spelet, hellre vara en i gänget än att stå upp för sina åsikter.
Kinberg Batra gick i januari 2017 ut och meddelade att moderaterna kunde förhandla direkt med SD i frågor ”i enstaka frågor där det fanns möjlighet att komma överens”. Hon fick utstå hård kritik för detta, partiet var ännu inte moget att det steget, man ”fiskade ju i grumliga vatten”. Moderaterna tappade i opinionsundersökningar och till slut fick Kinberg Batra avgå och Kristersson tog sen över. Så kan det gå när man stigmatiserat det enda parti som stått rakryggat och sagt som det var, när en del sen själva började vakna kunde fick man låtsas som att man visserligen tyckte som SD men man hade ju ”bättre värdegrund” och kunde därför inte prata med SD. Hur dessa hycklare kan leva med sig själva övergår faktiskt mitt förstånd. En dag lär de ångra sig, om inte tidigare så när det ligger där på sitt yttersta och kan reflektera över vad de ställde till med i Sverige.
Efter Kinberg Batra kom Kristersson, han hyllades stort bland moderaterna, inte minst ett antal riksdagsledamöter tycktes se honom som frälsaren som nu skulle få ordning på partiet. Han pratade vackert om att det var dags för ”vuxna samtal i svensk politik” och det lät ju bra, till en början åtminstone. Det visade sig snabbt att Kristerssons utspel inte var mycket mer än en floskel, vuxna samtal gällde alla, utom SD då, Sveriges tredje största parti kunde inte Kristersson vara vuxen nog att samtala med – för han har ju en ”bättre värdegrund”.
Kristersson – Reinfeldt in disguise
Det framstod rätt snart att det Kristersson sade inte egentligen betydde så mycket. Hans prat om vuxna samtal, att strama åt asylinvandringen var bara tom retorik. Partiet vars politik man kopierat, i det ena förslaget efter det andra, vill man inte prata med. Man anser sig vara lite bättre människor än dem.
Många har ställt frågan hur moderaterna tänkt sig få igenom en åtstramning i migrationspolitiken när de i Alliansen ska samarbeta med två partier vars inställning är naiv, för att inte säga huvudlös, vad gäller volymer och typ av invandring Sverige kan ha framöver. Moderaterna har inte lyckats svara trovärdigt på detta och nu står det klart att alla försök till att få med sig C och L har misslyckats. Igår, den 21 april, meddelade SR Ekot att det inte blir någon gemensam allianslinje i flyktingpolitiken.
Man kastar alltså in handduken för ett samarbete i den absolut viktigaste frågan för Sverige – ödesfrågan – med drygt fyra månader kvar till valet. Förvänta er damage control framöver! Givetvis kommer Kristersson att påpeka att det bästa – och ansvarstagande – är att varje parti lägger fram sin ståndpunkt och sen får väljarna ge sitt svar den 9 september vad de anser vara viktigt.
Jag intervjuade även moderaternas migrationspolitiske talesman, Johan Forssell, här på bloggen och det står tydligt att moderaterna inte har förstått vad som behövs för att få ordning och reda i Sverige. Man tror fortfarande att det går att ha ”normal” asylinvandring, det vill säga, 25-30.000 asylinvandrare per år (där anhöriginvandring tillkommer) tänker moderaterna att ska kunna fungera. Inte ens det får man igenom med centerpartiet och liberalerna, de tycker moderaterna är för alldeles för strama, de tror att den politik som orsakat problemen vi idag ser i Sverige, kan fortsätta. Naivt tror det att ”integrationsåtgärder” ska lyckas vända på situationen.
För att inte ge SD inflytande tänker man sig göra upp med socialdemokraterna, att prata med partiet vars politik man först sågat som rasistisk, fascistisk och nazistisk för att sen kopiera deras förslag, det låter sig inte göras. Det vore ju att öppet erkänna att SD haft rätt hela tiden. Istället väljer man hycklandes väg. Det är ett hån mot väljarna, ett hån mot demokratin.
Moderaterna går till val på att Alliansen ska ta över makten. Det finns ingen trovärdighet i det, om man inte kan samarbeta i Sveriges ödesfråga så finns ingen Allians. Den är död. Det som lever är Decemberöverenskommelsen och priset får Sveriges (sovande) folk betala.
/MickeK
