Hur mycket ska man tåla?

Länge har jag känt en enorm avsky mot människor i Sverige som förstört debatten med brunsmetning och alla möjliga anklagelser mot SD som parti. Det har blivit en vi-mot-dom-känsla och egentligen inte så konstigt.

Det började när partiet kom in i riksdagen, man försökte ignorera dem och kalla dem för rasister om vartannat. I media gick debatten inte het om det den borde gått het om – vart Sverige var på väg, hur vi skulle klara välfärden. Nej då, debatten gick het om hur man skulle hantera SD. Sån jävla sandlådenivå var det. Och är fortfarande.

När nu partiet började visa kapacitet att bli både näststörsta och största parti tycks partistrategerna på Sveavägen kommit fram till att nu… måste storsläggan fram. Med nästan ett år kvar till valet har man gått loss något sanslöst mot SD – och nu är det inte längre bara ”rasist” och ”främlingsfientlig” de häver ur sig längre, nu har man släppt alla spärrar och lämnat sans och balans bakom sig. Nu talar man om, på allvar, SD som ett nazistparti. Därmed stämplas också alla SD:s sympatisörer och detta är en taktik som självklart skrämmer bort en del från att välja SD. Detta är givetvis också målet för partistrategerna som också kommenderat medarbetarna på partiorganet Aftonbladet att börja dra nazistkortet allt oftare och grövre. Och de har svarat, både den minst sagt vidriga Anders Lindberg och babyfacet Swedin har gått igång. Man kan bara ana hur smutsig valrörelsen kommer att bli närmare valet, när de redan nu är ute piskar upp en hatstämning mot partiet.

Länge har jag tänkt att jag skiter i ett och annat felsteg bland gräsrötterna i partiet. De åkte ju ändå ut. Kent Ekeroth uttalade sig ofta i kraftfulla ordalag och det kunde jag tycka ibland var en frisk fläkt i ett ändå sjukt debattklimat. Men jag tror också att retoriken han använde skrämde bort fler väljare än det drog. Nu har han inte synts till på länge och alla vet vi varför, misshandelsfallet och därmed ska det rättsliga ha sin gång, han dömdes i juni och skulle överklaga, sen har jag inte sett eller hört skymten av honom.

Oscar Sjöstedt syntes i någon video där han skämtade om judar och det uppmärksammades förstås stort i media och under en tid varken syntes eller hördes Sjöstedt. Nyligen var han tillbaka i en intervju där han kommenterade SD:s höstbudget 2017.

I juni var Richard Jomshof på tapeten när han svarade Kahin Ahmed (m) med ”du är inte välkommen i Sverige. Givetvis gick drevet, bjuder man på sånt som partisekreterare så går ju drevet, så är det bara – och speciellt när det gäller SD. Jag kan tycka att Kahin Ahmed fick svar på tal men rent strategiskt får man bara konstatera att det inte var ett lyckosamt utspel av Jomshof.

Sen anklagades en ”partitopp” för våldtäkt och även om namnet aldrig offentliggjordes i gammelmedia så vet ju alla att det vara Linus Bylund som stod anklagad. Kvinnan som anklagade honom kan man tycka mycket om och hon har väl ingen historia som direkt inger förtroende – så man visste inte vad man skulle tro om dessa allvarlig anklagelser. Men – ett för var sått och ännu en hög partiföreträdare försvann ur rampljuset. Möjligt att det bara är en timeout som Bylund anger på sin twitterprofil men i alla fall.

Nu sist gick Mattias Karlsson och gjorde bort sig. Han är (också) på en nivå i partiet där man inte får göra bort sig som han gjorde, folk tog illa vid sig när han gick ut och pekade ut två invandrare på en bild som illegala. Efter det har det också framkommit att en av afghanerna, Amid Nabizadehse, uppenbarligen ljugit om sin ålder och själv har han twittrat att han hade det bra i Iran men ändå sökt sig till Sverige. Så kanske Karlsson hade fog för sitt uttalande – men skadan är redan skedd.

Så sammantaget har,  i mitt tycke, SD bjudit på alldeles för mycket. Så länge det var några gräsrötter som gjorde bort sig, och ibland grovt, så kunde man enkelt sopa det under mattan. Så som SD växt så har partiet självklart dragit till sig en och annan idiot och det har man kunnat ha överseende med.

Personligen tänker jag mycket just nu vad jag ska rösta på 2018. Jag har alltid sagt, ända sedan jag bytte svikarna i moderaterna mot SD 2011, att jag ska rösta SD och där står jag väl fortfarande idag men tålamodet tryter och jag vet ärligt talat inte hur mycket jag orkar ta av misstag från partitopparna.

Om media fortsätter smutskasta partiet så vet jag att min reaktion blir att stå upp för underdogs – som SD då blir – samtidigt som om fler skandaler briserar inom partiet reagerar jag åt andra hållet och börjar fundera på vem som ska få min röst (oavsett vilket, det blir inget av de 7 DÖ-partierna, det händer inte).

Framtiden får utvisa, än så länge ligger mina sympatier hos SD men det är inte lika starkt längre och precis så här började jag känna med moderaterna också efter 2010-2011.

Så partiföreträdare, vill ni ha min röst – och säkert många andras – trampa inte i klaveret. Visa att ni är mer mogna än era motståndare, prata visioner, vilket Sverige ni vill ha och hur vi ska nå dit. Då, kanske, ni kan återvinna det förtroende ni helt klart har tappat.

/MickeK

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s